Förlossningsberättelse del 1
Lördagen den 18feb, hade jag, Jerry och Mio vart på leklandet och lekt. Vi åkte även förbi coop på hemvägen och köpte räkor m.m för att mysa med på kvällen. Var en helt underbar dag=)
- När vi kom hem så körde Jerry in bilen så jag skulle slippa gå på isen och jaa riskera att ramla. De var verkligen glas halt ute den dagen.. Men HA ramla de gör ju inte JAG tänker man ju.. Så jag går ur bilen, Jerry tar Mio,,
Jag hinner ta ca 3-4 steg sen känner jag hur benen bara glider och jag får inte stopp på dem,, jag vet att jag skriker och jag hör Jerry säga nåt,, sen säger de bara pang och AJ!!!!.. Går ju ner i split med 28kg övervikt rätt på den iskalla marken.
- Lägger mig i fosterställning och jag kan inte röra mig.. Visst kände jag otrolig smärta men min enda fokus var på min lilla dotter i magen..
Hon var ju väldigt rörlig i magen men nu rörde hon sig inte... Jerry ställer Mio på en isfri fläck och försöker lyfta mig men jag bara skriker, ja kan inte röra mig.. I mellan trårarna ser jag min lilla kille stå och titta på mig helst förskräckt, han säger *mamma* vet jag mer kommer jag inte ihåg..
- Jag får så dåligt samvete emot Mio att jag försöker sluta gråta men de går inte.. Sen hör jag hur massa folk kommer utspringade.. Vi har verkligen änglar till grannar!!.. De försöker lyfta mig tillsammans men de går inte,, ja har för ont..
Jerry hade redan ringt 112, och min mamma.. Min mamma kom INNAN ambulansen,, mamma va 15min bort och ambulansen 5min bort! Skandal!,, Jag låg 40min på isen och de hade börjat regna,, innan ambulansen kom!.. De fick ringa 112 5ggr,!!
- Dessa 40min var nog de längsta i mitt liv, då jag inte kände några rörselser i magen alls=(,, De va de enda jag brydde mig om.. Ambulans förarna fick upp mig på en bår till slut.. och körde direkt till förlossningen på Mölndals sjukhus..
Med tanke på hur rädd jag var för Enyas liv så kolla de med ultraljud innan de ens flytta mig från ambulans båren.. Ambulans förarna va så söta de fråga om de fick vara med och titta för de var också oroliga..
- Den känslan,, den känslan,, när jag såg Enyas små hjärtljud ticka,, den går fan inte att beskriva,, då brast allt,, haha jag börja gråta ännu mera fast av glädje nu!,, Jag vet att jag tänkte att jag skiter fullständigt om jag brutit båda bena,, Min dotter är okej och de är de viktigaste!
De satte ctg på mig och jag fick ligga på förlossningen.. Ja kunde inte röra på mina ben,, för att flytta mig fick de vara ca 4-5 personer varje gång för jag var tvungen att ha bena i ett visst läge så alla fick lyfta samtidigt och sakta...
- Ctg var perfekt=).. Så då bestämdes de att jag skulle ner och röntgas på ortopeden.. Men pga jag var gravid kunde de inte ta så mycket bilder, så de bilder de kunde ta visade inget..
Ja hade då fått morfin som smärtstillande,, Så på ortopeden sa dem,, Så fort du kan gå på kryckor så får ni åka hem.. Vi båda blev väldigt förvånade,, men visst läkarna mår bäst.. Så med morfin i kroppen lyckades jag till slut,, Hasa mig fram på kryckor,, alltså jag drog fötterna i marken.. Då tyckte ortopeden att en höggravid kvinna kunde klara sig hemma!
- Så vi åkte hem,, Jag kände direkt att detta kommer inte gå,,hade så fruktansvärt ont och kunde inte gå.. Vi gick och la oss,, Jag vaknade såklart på natten,, en gravid har ju en blåsa mindre än en ärta=),, Väckte Jerry för jag kunde inte resa mig!
Vi försökte i 1timma innan Jerry lyckades få mig att ens sätta mig upp.. Då ringde vi sjukan igen, som sa "ta en panodil och se om de hjälper" haha de va ju som ett skämt!.. Men visst,, tog en panodil lyckades somna om,, men vakna nån timma senare och behövde gå på toa..
- Samma visa igen.. 1tim innan jag ens kunde sitta upp!.. Då ringde vi ambulansen igen,, fick komma till förlossningen igen,, Där blev de väldigt förvånade,, "Vadå? har du blivit hemskickad?" ja de trodde att jag skulle komma tillbaka.. De blev fly förbannade och sa att jag ska inte hem så skrev de in mig.
Fortsättning följer=)
Kommentarer
Trackback
